Robert och Anna
De tillfällen då man hamnar i närheten av en "kändis" på en offentlig plats är rätt märkliga.
Idag hände detta märkliga.
Kändisen i fråga hette Robert Wells. Den offentliga platsen var regionaltåget mellan Jönköping och Falköping, ca en och en halv meter framför mig - mitt emot.
Känslan av att man kände honom infann sig, även om så inte är fallet. Trotts det faktum att han har delat hemort med mig och Bosse bildoktorn, visserligen bara på sommaren..
Han såg verkligen sådär hel-ylle-trevlig ut som han gör på de där tv-inspelningarna av Rhapsody.
"ska man hälsa och kanske tala om vädret?" tänkte jag och fnissade inombords, men jag är alldeles för svensk för att våga något sånt.
Istället tittade jag ned i min bok som jag hade letat rätt på och tagit upp ur min väska.
Denna tågresa hade sitt ursprung i att jag träffade en god vän som var på besök i Jönköping. Sedvanligt så satt vi oss ned på ett mysigt fik, tog en kaffe och samtalade om livet, Gud och drömmar. Det är det bästa - att dela ens tankar och drömmar med nära vänner.
Vi är på ett sätt mycket olika hon och jag, men vi kan känna igen oss i den process som jag tror vi båda är inne i nu - att bli vuxen på riktigt.
Det är roligt att få tala om för henne hur jag tänker, var mitt liv har tagit för riktning, men det mest fantasktiska är att höra hennes drömmar och tankar.
Hon har snart varit världen runt - 20 år gammal. Hon lever på ett sätt sin dröm, som är så mycket mer än resorna.
Att hon nu ska resa ensam till Afrika, för att hälsa på vänner hon har fått där, tycker jag är helt fantastiskt.
Att leva sin dröm kostar, kanske allt - hela sitt liv. Jag tror, sorgligt nog, att det är därför så många ger upp den.
Robert gick av på nästa hållplats, hållplatsen innan mig. Och efter som "tågen stannar i varenda håla!" - citaterat: Anna - så var det snart min tur att stiga av.
Men kvar i tanken fanns vårt samtal om livet, de tankarna har följt mig länge.
Jag drömmer om att få leva ett liv där jag inte är nummer ett. Att leva ett liv för andra - det måste vara det vakraste som finns. Jag undrar vart det tar mig.
Jag har kommit en bit - kanske bara något steg på min resa. Och jag vet att det kommer kosta allt.
Matt 19:21-22
/n
ps. Förlåt att jag inte nämner dig Samuel. klart att du också förgyllde min dag! Den inspiration du ger mig när vi möts kommer jag ägna ett eget inlägg åt. - Tack för din vänskap, Gud välsigne dig i fulla mått!
Och här kommer Robert:
Idag hände detta märkliga.
Kändisen i fråga hette Robert Wells. Den offentliga platsen var regionaltåget mellan Jönköping och Falköping, ca en och en halv meter framför mig - mitt emot.
Känslan av att man kände honom infann sig, även om så inte är fallet. Trotts det faktum att han har delat hemort med mig och Bosse bildoktorn, visserligen bara på sommaren..
Han såg verkligen sådär hel-ylle-trevlig ut som han gör på de där tv-inspelningarna av Rhapsody.
"ska man hälsa och kanske tala om vädret?" tänkte jag och fnissade inombords, men jag är alldeles för svensk för att våga något sånt.
Istället tittade jag ned i min bok som jag hade letat rätt på och tagit upp ur min väska.
Denna tågresa hade sitt ursprung i att jag träffade en god vän som var på besök i Jönköping. Sedvanligt så satt vi oss ned på ett mysigt fik, tog en kaffe och samtalade om livet, Gud och drömmar. Det är det bästa - att dela ens tankar och drömmar med nära vänner.
Vi är på ett sätt mycket olika hon och jag, men vi kan känna igen oss i den process som jag tror vi båda är inne i nu - att bli vuxen på riktigt.
Det är roligt att få tala om för henne hur jag tänker, var mitt liv har tagit för riktning, men det mest fantasktiska är att höra hennes drömmar och tankar.
Hon har snart varit världen runt - 20 år gammal. Hon lever på ett sätt sin dröm, som är så mycket mer än resorna.
Att hon nu ska resa ensam till Afrika, för att hälsa på vänner hon har fått där, tycker jag är helt fantastiskt.
Att leva sin dröm kostar, kanske allt - hela sitt liv. Jag tror, sorgligt nog, att det är därför så många ger upp den.
Robert gick av på nästa hållplats, hållplatsen innan mig. Och efter som "tågen stannar i varenda håla!" - citaterat: Anna - så var det snart min tur att stiga av.
Men kvar i tanken fanns vårt samtal om livet, de tankarna har följt mig länge.
Jag drömmer om att få leva ett liv där jag inte är nummer ett. Att leva ett liv för andra - det måste vara det vakraste som finns. Jag undrar vart det tar mig.
Jag har kommit en bit - kanske bara något steg på min resa. Och jag vet att det kommer kosta allt.
Matt 19:21-22
/n
ps. Förlåt att jag inte nämner dig Samuel. klart att du också förgyllde min dag! Den inspiration du ger mig när vi möts kommer jag ägna ett eget inlägg åt. - Tack för din vänskap, Gud välsigne dig i fulla mått!
Och här kommer Robert:
Kommentarer
Trackback
