niclashedenbjork

När jag flyttade till Habo i augsti så kände jag så gott som ingen där.
Jag kände igen några namn, några ansikten och jag hade pratat med en del i den församlingen som jag nu jobbar i.
Att flytta till ett nytt ställe på det här sättet kan bli ganska ensamt. Det tar tid att bygga relationer.

Innan jag bestämde mig för att flytta hit och ta den tjänst jag har som ungdomsledare, så bad jag Gud om att han skulle omge mig med människor som är bra för mig.

Som ny i en sådan här tjänst, och som medarbetare i en församling, så blir man förhoppningsvis väl bemött av församlingens medlemmar, vilket jag har. Alla har varit så otroligt trevliga emot mig och har verkligen hjälpt mig att känna mig välkommen. Men samtidigt har jag hela tiden tänkt att det så småning om ska avta lite - när jag inte är en nyhet längre utan är "etablerad". Kanske blir det så, kanske inte.

Något jag däremot vet är att jag har de bästa grannar man kan tänka sig - ett äldre par i 60-års åldern. 
Herrn har en förkärlek till sockerkaka och frun är en mästare på att baka dom.
Men framför allt så har de båda ett stort hjärta och älskar att be till Gud. Jag har många gånger varit där över en kopp kaffe, ett gott samtal och fantastisk vägledning. Ni betyder så mycket för mig!
Det är fantastiskt att en 20-åring och ett par i 60-års åldern kan ha så mycket gemensamt. Att vi kan samtala och be och känna en fantastisk gemenskap i vår tro och i delandet av livet.
Det är ett typ exempel på hur fantastiskt Guds rike fungerar - vissa kallar det goda som händer i livet slump, jag kallar det finurlighet.

/n